tisdag 29 januari 2008

Långpromenader och massage

Idag var första tillfället på babymassagen. Tråkigt nog så blev det inget massage för Oskar. Han skrek heeela tiden.
Vi gick in i ett avskilt rum till slut och efter en stund där inne så somnade han, men då var både massage och fika över.
Jag hoppas att det går bättre nästa gång. Jag vill så gärna lära mig det här. Både för min och för Oskars skull. För mig skulle det kännas bra att kunna massera honom och göra något mysigt tillsammans och jag tror även att han skulle tycka om det.
Kanske kände han av att jag ville detta för mycket? Eller var det bara ett långt ihållande magknip?

Samma sak hände igår. Jag skulle ta en långpromenad med Oskar eftersom det var så fint väder och målet med promenaden var att lämna tillbaka videofilmen som vi hyrt kvällen innan. En rejält lång promenad skulle det bli eftersom vi bor långt från centrum (på landet typ).
Oskar sov så sött i vagnen hela vägen till videobutiken. Han vaknade dock när vagnen stannade där utanför men han var nöjd dom första 5-10 min när vi började gå hemmåt igen. Sen så satte han igång.... Han grät och grät och grät och var totalt otröstlig.
Det hjälpte inte att bära eller vyssa eller sjunga eller fortsätta ligga i vagnen.
Ätit hade han gjort innan vi gick hemifrån, så hungrig skulle han inte behöva bli under promenaden. Jag öppnade overallen för att känna på blöjan, det var inget bajs men lite kiss, men inte så det skulle framkalla sådan gråtattack (ursäkta kiss- och bajsinformationen).
Jag försökte flera gånger ta upp honom i famnen och vyssa, men inget verkade hjälpa. Däremellan gick jag en bit.
Jag vet inte hur länge han skrek, men det kändes som en halvtimme MINST!
Tillslut, efter att han skrikit i ren panik och till och med tappat andan några gånger, så somnade han. Det var som att vända på en hand.
Sen sov han tills vi kom hem. Han måste ha somnat av ren utmattning.

Jag känner mig så maktlös i sådana här situationer. Jag antar att dom flesta mammor och pappor gör det. Jag börjar också gråta till slut i ren frustration över att inte kunna hjälpa Oskar när det är tydligt att något är fel. Jag vill ju göra allt bra igen, men inte i någon av dessa situationer kändes det som att jag kunde det.
Jag hoppas verkligen att det är långt till nästa gång han får en gråtattack. För fler lär ju komma, det kan man ju vara nästan säker på.

Inga kommentarer: